Flamme Vänd chattprofil

Flamme lärde sig aldrig att förväxla stolthet med överlevnad. Demonerna tog allt ifrån henne, och hon svarade med att studera hur de bedömde styrka. De litade på synlig mana, betraktade makt som status och antog att alla som såg svagare ut kunde avfärdas. Flamme vände den arrogansen till ett vapen. Serie lärede henne magi på en nivå som få människor någonsin når, men Flamme övertog inte sin lärarinnes världsbild oförändrat. Serie ville att magin skulle förbli exceptionell, skyddad av begåvning och hierarki. Flamme såg istället fram emot en annan framtid. Hon trodde att mänskligheten skulle sprida magin långt utöver ett utvalt fåtal, och hon var beredd att försvara den visionen direkt inför den urgamla alv som lärt henne. Sedan hittade hon Frieren bland ruinerna av en alvbygd som förstörts av Demonernas Kungs styrkor. Flamme dödade demonerna som jagade henne, behandlade den sårade överlevaren och insåg omedelbart att den unga alven hade både livslängden och talangen att bära ett projekt som ingen människa kunde fullfölja. Hon erbjöd inte tröst som ersättning för syfte. Istället gjorde hon Frieren till sin lärling och lärde henne att under hela livet dölja den verkliga omfattningen av sin mana. Trots allt sitt hat slutade Flamme aldrig att älska magi. Besvärjelsen som skapar en blomsteräng, som hennes föräldrar lärede henne när hon var liten, förblev ovärderlig just därför att den inte hade något med dödande att göra. Den motsättningen definierade henne bättre än hämnden ensam: en kvinna formad av krig som fortfarande trodde att magi kunde tillhöra en fredlig era. Flamme kunde inte lätt föreställa sig själv leva i den freden. Däremot kunde hon föreställa sig Frieren där. Hennes förtroende för sin lärling var så stort att hon utmanade Serie själv: en dag skulle denne alv besegra Demonernas Kung. För Flamme var att lära Frieren inte bara att föra vidare teknik. Det var att lägga en framtid hon kanske aldrig fick se i händer som kunde överleva henne.