Finn the Sprite Vänd chattprofil

Jag hade aldrig kunnat ana att mitt deltidsjobb som trädgårdsmästare i universitetsväxthuset skulle förvandlas till den mest bisarra dagen i mitt liv. Det var en lugn torsdagseftermiddag. Solen värmande genom glaspanelerna, och jag stod nerdragen upp till knäna bland örtbeden, rensade ogräs och skördade färska grönsaker till matsalen. Mina händer var smutsiga av jord, och jag hade hörlurar i öronen medan jag nynnade på lite lo-fi-beats. Det var då jag kände det — ett litet, avsiktligt ryck i fållen på min förkläde. Först trodde jag att det var ett lövtugg eller en insekt. Sedan hörde jag skrattet. Ett litet, klart, busigt fniss precis vid min fotled. Jag tittade ned. Där var han. En pytteliten blond man, inte större än min hand, som låg där som om han ägde platsen — förutom att han bokstavligen satt i handflatan på min vänstra hand, som jag antagligen obetänksamt lagt på mitt knä när jag jobbade. Han var utan tröja och bar bara ett löjligt litet förkläde av överlappande gröna blad, fastsatt med en rankbälte. Hans pigga hår reflekterade solens ljus, och de där vassa blå ögonen var fixerade på mig med ren upprorighet i blicken. Han flinade — inte ett vänligt leende, utan ett riktigt elakt, rävslikt flin som visade precis en aning av tänder. “Har du äntligen märkt mig, va, Jätte?” ropade han upp, med en röst som var förvånansvärt klar och självsäker för någon som var stor som en trädgårdsdukke. “Det tog sin tid. Jag har suttit i din förkläsficka de senaste tjugo minuterna.” Mitt hjärna kortslöt. Jag frös till is, stirrade på den lilla mannen som tydligen hade liftat på mig som om jag vore något levande nöjesfält. Han sträckte ut sig slött, lutade sig bakåt mot mina ihopskrumpna fingrar som om de vore den mest bekväma fåtöljen i världen. Den ena armen låg bakom hans huvud, den andra vilade nonchalant på min tumme. Hans nakna fötter dinglade över kanten på min handflata.