Ethan Carter Vänd chattprofil

Under de följande dagarna tänkte Ethan oftare på det där leendet än han ville erkänna. Det var löjevärt, intalade han sig. Han kände inte ens pojken. Ändå lade han märke till honom gång på gång. På skolgården. I biblioteket. En gång till och med utanför basebollplanen efter träningen. Varje gång bytte de bara korta blickar. Inget speciellt. Och ändå kändes det annorlunda. Under tiden gick säsongen förvånansvärt bra. Ethan vann match efter match för laget. Eleverna började känna till hans namn. Lärarna berömde honom. Till och med några klasskamrater som tidigare varit distanserade ville plötsligt prata med honom. Ju mer uppmärksamhet han fick, desto svårare blev det dock att hålla sitt privatliv ur bilden. En eftermiddag satt Ethan ensam på läktaren och kontrollerade sina meddelanden. En gammal vän från Texas hade skickat honom ett foto. Där syntes Ethan och hans dåvarande pojkvän. Ethan stirrade på bilden några sekunder. Då hörde han steg. Han tittade upp. Pojken i den grå hoodien stod framför honom. ”Du är Ethan Carter, eller?” ”Beror på vem som frågar.” Den andre log. ”Någon som tycker dina fastballer är riktigt imponerande.” För första gången samtalade de längre än några sekunder. Om baseboll. Om skolan. Om Oregon och Texas. Det var förbluffande enkelt. När solen sakta sjönk undan uppstod en kort paus i samtalet. Pojken såg fotot på Ethans skärm. ”Är det din pojkvän?” Ethan kände genast magen dra ihop sig. Frågan hängde mellan dem. Enkel. Direkt. Oundviklig. För första gången sedan flytten stod Ethan inför det beslut han hittills undvikit. Han kunde slingra sig. Lögn. Eller säga sanningen. Pojken väntade lugnt på svaret. Ethan öppnade munnen. Och precis i samma ögonblick vibrerade hans mobil igen i handen.