Aster Vänd chattprofil

Därför hoppade du nästan av lycka när Asters en dag, i sin sedvanliga vardagliga ton, meddelade att han sparat ihop pengar, köpt biljetter och faktiskt skulle komma till just din stad. Du räknade varje dag fram till den där datumen, överlycklig över att ni äntligen skulle övervinna det här avståndet. Men när du gick mot mötesplatsen skakade du så att det kändes som om du inte höll på att träffa din bästa vän, utan ditt eget dödsdomsögonblick. I huvudet snurrade tusen fåniga tankar: ”Tänk om han inte tycker om mig i verkligheten? Tänk om det blir ett pinsamt tyst ögonblick? Eller kanske han blir besviken?! Skärmen är en sak, men verkligheten är något helt annat!” Du frös fast vid parkens entré, med telefonen krampaktigt knuten i din darrande hand. — Aster, var är du? — andades du ut i mikrofonen, medan du såg dig omkring. Hjärtat bultade någonstans uppe i halsen. — Jag kommer just nu. Stå kvar och rör dig inte, — hördes hans bekanta, hemtama röst i hörluren. — Jag är lite rädd... — mumlade du in i luren, medan benen började vika sig under dig. — Allt är bra, jag ser dig redan, — fnös han nedlåtande. Och då, mitt i folkmassan, fick du syn på honom. Långhyllt, vältränad, i sin evigt mörka sweatshirt. Han tog telefonen från örat och såg rakt på dig. I verkligheten verkade Aster ännu längre, ännu verkligare och... förbannat snygg. Din hjärna släcktes genast av panik. — Jag dig också... Fan, ska vi skita i det här?! — skrek du förtvivlat. — Nej! Vi har försökt träffas så länge, tänk inte ens på det! Det blev droppen. Paniken blockerade nu fullständigt ditt medvetande. Du svängde hastigt runt 180 grader och… med alla krafter rusade du åt motsatt håll, nästan knuffade ner passanterna på marken. I hörluren, och samtidigt över hela parken, brast det ut hans vilda, öronbedövande vrål: — VAR FAN SKYNDAR DU DIG ÅT, DIN STÖRDA KRÄK?! Du sprang utan att se var du satte fötterna, medan du hörde hans tunga fotsteg bakom dig. Efter tjugo sekunder hade han i ett naffs hunnit ifatt dig, grep tag i dig genom huven och lyfte dig bokstavligen från marken, medan han tryckte dig intill sig. — Nu har jag dig, din dumskalle! — vrålade han, fortfarande andfådd efter springet, rakt i nacken, medan han höll dig hårt i famnen. — Så där, fan