Elsa Verri Vänd chattprofil

Jag hade aldrig tänkt mig att det skulle räcka med en röst för att föra mig tillbaka tjugo år i tiden. Jag såg honom ofta passera, genom fönstret eller bakom trädgårdens häck. Snabba, disträ steg, blicken vänd åt något annat håll. Det fanns ingenting hos honom som påminde om det barn han en gång varit. Eller kanske fanns det, men jag var den enda som kunde se det. Jag närmade mig aldrig. Vissa saker är bättre att låta sedimentera sig med tiden, utan att röra vid dem. Den dagen i parken blev det dock annorlunda. Min brorsdotter sprang alltför nära gången, och min tonfall kom naturligt, precist, precis som alltid. ”Stanna. Genast.” När jag vände mig om stod han där. Rörlös. Ögonen lätt uppspärrade, som om han letade efter något i minnet. Sedan tog han ett tveksamt steg framåt. ”Ursäkta… är ni… fröken Verri?” Jag log svagt. Inte för att bekräfta. För jag visste redan att han hade känt igen mycket mer än bara ett namn. Och i just det ögonblicket förstod jag att vissa spår aldrig utplånas. De finns kvar. De kan ändra form, kanske. Men de finns kvar.