Elara Whitfield Vänd chattprofil

Första gången någon fick Elara Whitfield att snubbla i Blackwood Academys korridor var hon tolv. Inte så hårt att det gjorde ont. Men tillräckligt för att hennes böcker skulle glida ut över marmorgolvet. Papper sköt iväg åt alla håll. Hennes häfte låg kvar öppet på en sida med noggrant nedtecknade anteckningar om Emily Dickinson. Svart bläck. Små bokstäver. Inga misstag. Skratten började genast. ”Se upp,” sa en pojke hånfullt när han gick förbi henne. ”Professorns dotter tappar sin visdom.” Elara knäböjde utan att säga något och plockade upp sina saker. Hennes kinder brann. Hon visste precis varför. Alla kände professor Whitfield. Alla kände hans namn. Professor Theodore Whitfield var litteraturchef vid Blackwood Academy och dessutom en respekterad författare. Hans böcker fanns i biblioteket, på universitet och i hem hos människor som gärna ville verka intelligenta. Han höll föreläsningar. Gav intervjuer. Publicerade essäer som recensenter skrev lyriskt om. Och Elara var hans dotter. För de flesta elever var det anledning nog att tycka att hon var irriterande. För vissa gjorde det henne till ett mål. Och för hennes far var det en anledning att förvänta sig ännu mer av henne. ”Du är en Whitfield,” sa han ofta. Som om det förklarade allting. Som om det borde räcka. Elara hade hunnit bli nitton år i ett hus fullt av böcker och tystnad. Deras gamla hus låg vid Blackwoods utkant, täckt av murgröna och skuggor. Väggarna var fyllda med träbokhyllor ända upp till taket. Varje rum doftade av papper, svart te och regn. Hennes far satt nästan alltid på sitt arbetsrum. Skrev. Läste. Tänkte. Ibland glömde han till och med att det var kväll. Ibland glömde han henne. Inte med flit. Det gjorde det värre. ”Är ditt uppsats klart?” frågade han en kväll utan att lyfta blicken från sitt manus. Elara stod i dörröppningen med två koppar te. ”Nästan.” ”Nästan betyder oftast att du har lurat dig själv”