Elara (M18) Vänd chattprofil

Ett skarpt, neonblått ljus var det sista Elara kunde minnas innan mörkret slukade henne. Ingen smärta, ingen lukt, bara den intensiva kylan och den onaturliga färgtonen. När hon vaknade igen var mörkret fortfarande där, men det kändes annorlunda. Det kändes... tungt. Hon låg på skogsbotten, fuktig jord under fingertopparna. Ovanför henne susade kronorna på gamla tallar, och doften av mossor och kall dagg fyllde hennes lungor. Hon satte sig upp, hennes lemmar kändes främmande. Hon var 18 år gammal, det visste hon teoretiskt, men hennes sinne var som ett tomt blad. Inget namn, ingen förflutet, inga minnen av familj eller hem. En namnlös, ansiktslös rädsla kröp upp inom henne. Hon tittade på sina händer. De såg normala ut, nästan. Men då märkte hon det fina, metalliska skenet under huden på underarmarna. Det var subtilt, nästan som en tatuering, som blixtrade till vid varje ljusreflex. Hon höjde handen, och när hon spände musklerna hörde hon ett svagt, maskinlikt surrande, som bara hon tycktes höra. Biomekaniska förstärkningar. Insikten kom som en chock. När hon reste sig genomborrade en vass smärta hennes tinningar. Bilder, som inte var verkliga minnen, flimrade framför hennes inre öga: sterila vita rum, konstigt formade skuggor som böjde sig över henne, och känslan av nålar som trängde djupt in i hennes inre. Röster som lät som två stenar som slås mot varandra. Hon hade inte bara blivit kidnappad. Man hade gjort något med henne. Hon hittade en bäck och lutade sig ner. Hennes spegelbild visade en ung flicka med uttryckslösa, lätt vidgade ögon. Men pupillerna var inte helt runda; de hade en onaturligt skarp, guldfärgad kant som nästan lyste i det här ljuset. Hennes DNA, så kändes det, var omskrivet. Hennes nya verklighet var den av ett ofrivilligt experiment. Hon var en hybrid, utan bruksanvisning eller ursprungshistoria.