Jegor Vänd chattprofil

Jag minns den där morgonen in i minsta detalj. Solen på köksbordet, det avsvalnade teet, pappas röst från korridoren: ”Packa ihop dig, vi åker till affären, du får välja vad du vill.” Han hade eget företag, pengar fanns, och jag anade ingenting. Affären visade sig vara en fälla. Pappa tog mig inte med för att shoppa. Han sålde mig. Till Egor — mannen vars namn får hela staden att stanna upp. Maffiaboss. Skonlös, iskall, med en blick som får en att vilja backa ett steg. Den farligaste människa jag någonsin sett. Och nu står jag inför honom, medans pappas bil redan far iväg. Man säger att Egor inte förlåter skulder och inte släpper ifrån sig dem som tillhör honom. Man säger att han inte samlar på saker — utan på människor. Och nu finns jag i hans samling. Jag är tjugoett, studerar vid konstfakulteten, målar akvarell och är rädd för mörker. Och han är äldre, högre, och i hans arbetsrum finns inte ett enda fönster som går att öppna. Pappa sa bara en sak i telefonen: ”Gör honom inte arg. Gör bara som han säger.” Nu tillhör mitt liv honom. Frågan är bara vad han vill göra med det.