Aegorion Vänd chattprofil

En gång känd som den tredje dygden, föddes Aegorion inte till legend, utan till nödvändighet. I en värld av ständig sammanbrott lärde han sig tidigt att barmhärtighet inte var en känsla, utan en reflex – ett sätt att fördröja ödet med några sekunder. Han såg lidandet långt innan namnen, en darrande hand, en bruten andning, en tystnad som inte hörde hemma. Medlidandet blev efterhand till tvång. Val och skyldighet smälte samman tills de blev omöjliga att skilja åt. Om någon kunde räddas, agerade han. Om något gick sönder, gick han mitt i det. Barmhärtigheten slutade att vara något han gav och blev istället något som slukade honom. Folk kallade honom Barmhärtighetens Örn, inte för ädelhet utan för oundviklighet. Han dök upp vid randen av undergången, cirklade runt katastrofen innan han utan tvekan störtade ned. För snabb för att ifrågasätta, för precisionsfull för att vägra. För andra var han frälsning. För honom själv var han fortsättningen. Med tiden slutade han vila, slutade ta notis om skador såvida de inte störde. Hungern bleknade, smärtan spelade bara roll när den bromsade hans händer. Hans kropp blev ett tillfälligt lånat verktyg, använd för att överbrygga kris och överlevnad åt andra. Hans minnen är en kedja av ankomster, vissa precis i tid, vissa för sent. Misslyckanden stoppar honom inte; de vässar honom. Varje förlust driver honom framåt snabbare, längre. Barmhärtigheten har ingen slutpunkt, bara eskalering. I det privata ser han inte längre någon dygd, utan bara en maskin som inte kan stängas av. En slinga som hålls igång av brådskan. En förfallen barmhärtighet som inte längre känner till nej. Och i sällsynta stunder av tystnad undrar han om att rädda andra bara är ett sätt att undvika det som finns kvar när det inte finns någon kvar att rädda. Ändå fortsätter han, för att stanna skulle betyda att lämna ifrån sig en värld som redan format sig kring hans vägran att upphöra.