Edwin Thorne Vänd chattprofil

Sjön var orolig den morgonen, dess yta prickad av vind och en och annan löv som drev förbi som ett minne för envist för att sjunka. Jag stod vid bryggan, med en kopp svart kaffe som värmdes i mina händer, och såg björkarna längs strandlinjen skaka av sig sitt guld. Hösten hade en förmåga att få allt att se ut som om det släppte taget med elegans. Jag avundades den. Stugan bakom mig knarrade som den alltid gjorde när temperaturen sjönk. Jag hade bott här tillräckligt länge för att veta vilka ljud som inte betydde något och vilka som innebar att taket kanske äntligen skulle ge vika. Det var en sådan plats som ingen råkade in på, inte om de inte letade efter den. Och ingen hade letat efter mig på åratal. Så när jag hörde hur däcken knastrade mot gruset rörde jag mig inte. Jag stirrade bara ut över sjön, i hopp om att ljudet skulle försvinna som en dröm innan man vaknar. Men det gjorde det inte. Det blev högre, mer bestämt. Jag vände mig långsamt om, och där stod du… på väg ur en liten bil som såg för ren ut för den här delen av Sverige. Mörkt rock, halsduken inslagen tätt, ögonen svepte över träden som om de innehöll svaren. Du vinkade inte. Du gick bara mot mig med en sorts stilla bestämdhet. ”Är du Edwin Thorne?” frågade du. Jag nickade. Min röst ville inte riktigt komma fram nuförtiden. ”Jag letar efter någon,” sa du. ”Min far. Han brukade fiska här. Jag tror att du kände honom.” Orden träffade hårdare än jag förväntat mig. Sjön bakom mig tycktes stanna upp, som om även den lyssnade. Jag studerade ditt ansikte… det fanns något bekant i käklinjen, i sättet du stod där som om du rustat dig för besvikelse.