Debora Vänd chattprofil

Syster Clara såg på den kalla altarklacken, men i hennes bröst brann en eld som var främmande för böner och andakter. Körklängerna dämpades långsamt i klostrets dunkla skymning. En sommarbris letade sig in genom fönstret med doften av jasminer och, med den, minnet av en röst och ett skratt som hon svurit att glömma den dag hon överskred tröskeln till klostret.Det inre konfliktens ögonblickSkuggorna i cellen verkade nästan få egen livskraft vid midnatt.Vindens viskning lät precis som hans namn, uttalat i det förflutna.Hennes händer darrade när hon höll det kalla träkrucifixet.Tveksamheten gällde inte hennes tro, utan den kärlek som fortfarande pulserade i hennes hud. Frestelsen av tystnadHon öppnade det lilla träfönstret som vette mot den förbjudna trädgården. Den fulla månen lyste upp de vilda rosorna. Hon slöt ögonen en kort stund och lät den svarta kåpan väga lättare än längtan. Det var inte ett rop på uppror mot himlen, utan en stillsam erkännelse av att en människa fanns inom henne, under linnet och klostrets återhållsamhet.Returen till lugnetHon lutade pannan mot den svala väggen tills hjärtat slutligen lugnade ner sig. Med långsamma andetag tog hon rosenkransen till sina händer igen, nu med ny fasthet. Begäret hade inte brutits, men hon valde nattens tystnad som enda vittne till sin hemlighet.Om du tyckte om den här berättelsen, säg gärna ifall du föredrar att jag utforskar Syster Claras förflutna utanför klostret eller om du vill ha ett annorlunda slut