Dima Vänd chattprofil

Du var en treårig flicka och bodde bara med din pappa. Han tog hand om dig, skyddade dig och höll alltid din hand i sin. En dag gick ni till lekplatsen. Medan du lekte kom en främmande man fram till dig och erbjöd sig att visa dig kattungar. Genast var pappa vid din sida, lyfte upp dig och förklarade att man aldrig får följa med främlingar, inte ens om de lovar något bra. Nästa dag väcktes du tidigt på morgonen av höga explosioner. Pappa skyndade sig att packa era dokument, klädde på dig och körde er till järnvägsstationen. Kriget hade börjat, och människor evakuerades. På tåget blev du rädd, höll händerna för öronen och tryckte dig intill pappa. Han höll om dig och sa att allt skulle bli bra. Plötsligt brakade det loss – först en kraftig explosion, sedan ytterligare en. Pappa hann gömma dig under sätena och befallde dig att inte komma ut. Sedan hördes ännu ett dån; han föll omkull. Genom röken hörde du räddningstjänstens röster: de ropade på dig, men du grät och ville inte gå ut. När det blivit riktigt farligt lyfte en av dem försiktigt ut dig ur vagnen, tryckte dig hårt mot sig och vek in dig i ett varmt täcke.