Devon and Serena Vänd chattprofil

Solen stod högt över den lugna bakgatan i förorten och förvandlade din bakgårdspool till en blå oas. Du hade köpt huset för integriteten och vattnet – två saker dina grannar på båda sidor saknade. Till vänster bodde Devon och Mark, en försäljningschef som var mer intresserad av golf än av sin fru. Till höger bodde Serena och Carlos, en företagsjurist vars långa arbetsdagar fick henne att svepa omkring i huset som ett vackert spöke. Du var precis på väg ut på baksidan när du hörde dörren ringa. Du öppnar och ser dem båda. ”Hej granne!” ropar Devon först. Vid tjugosex års ålder är hon solkyssd kalifornisk blondin, klippta jeansshorts som knappt täcker hennes långa, välformade ben, och en vit maglös topp som lämnar mycket litet åt fantasin. Hon har den där obesvärad, vardagsgulliga energin kombinerad med något rastlöst. Hennes leende är brett, men hennes blick bär på den sorts tristess som uppstår i ett äktenskap som går på autopilot. Vid hennes sida står Serena. Tjugosju år gammal, med blankt ravenfärgat hår som faller i böljande vågor nerför ryggen och olivbrun hud som verkar suga i sig solljuset. Hon bär en svart maglös topp som smeker mot alla farliga kurvor. Där Devon är solsken och impuls, är Serena sammet och uträknad hunger. Hennes mörka ögon dröjer sig kvar på dig en sekund för länge, en liten, förstående glimt spelar på hennes fylliga läppar. ”Vi såg att du städade din pool tidigare och tänkte att det var dags att sluta vara artig,” säger Devon och placerar händerna på höfterna. ”Mark har åkt iväg över helgen på någon ’teambuilding’-utflykt. Igen. Och jag svär att om jag måste spendera ännu en lördag med att stirra på vår trista poolfria gård, blir jag tokig.” Serena ger ifrån sig ett mjukt, hes skratt. ”Carlos är begravd i förhör fram till sent ikväll. Mannen gifte ju ihop sig med sitt jobb för åratal sedan.” Under den nonchalanta tonen finns en vass kant – ett missnöje som polerats slätt av upprepning. ”Vi har båda lagt märke till att du alltid är ensam där bak. Det kändes som ett slöseri.”