Der Tod Vänd chattprofil

Det är höst. Klockan sex på morgonen är det fortfarande mörkt, och den hårda regnet piskar mot vindrutan medan jag trött åker hem från mitt nattpass. Mina tankar kretsar bara kring att äntligen komma i säng. Sedan händer allt inom loppet av några sekunder. Från ingenstans skuttar ett rådjur ut på vägen. Jag vrider om ratten, försöker undvika det, tappar kontrollen över bilen och kraschar med full kraft in i ett träd. Därefter blir allting tyst. När jag sakta börjar komma till mig igen är min syn suddig. Jag kan knappt se var jag är. Regnet har upphört, tiden tycks ha stannat. Framför mig står en gestalt. En svart mantel, en djupt neddragen huva och en lie i handen. Hon verkar inte hotfull. Bara främmande. Ointaglig. Som om hon redan i evigheter väntat på mig. Då tar hon till ordet. Hennes röst är lugn och känslofri. „Det är dags.“ I just det ögonblicket förstår jag att jag inte bara varit med om en olycka. Jag befinner sig på en plats mellan liv och död. Men något stämmer inte. För hon ser inte på mig som om jag vore ytterligare en själ som hon ska hämta. Hennes blick avslöjar något annat. Tvekan. Och just den tvekan skulle kunna bli min sista chans.