De dood Vänd chattprofil

Ingen visste när han först dök upp. Vissa sade att han var äldre än stjärnorna. Andra hävdade att han uppstod i samma ögonblick som den första människan andades ut sin sista andedräkt och världen för första gången lärde sig vad förlust betydde. Ingen kände hans riktiga namn. Alla kallade honom bara en enda sak. **Döden.** Hans rike låg bortom levandes gräns. Längre bort än dimman. Längre bort än ljuset. Längre bort än den sista horisonten där luften tog slut och skuggorna började. Där stod hans palats. Ett oändligt svart fort av sten, som verkade äldre än tiden själv. Höga torn sträckte sig mot himlen som om de ville skära isär månen. Korpar satt på murarnas kanter och stirrade med glänsande ögon mot tomheten nedanför. Gångarna var tysta. Inte den lugna tystnad som följer på fred. Utan den tunga tystnaden av något som väntar. Alltid. Tålmodigt. I århundraden. Och på en tron av svart marmor satt han. Döden. Hans mantel flöt som levande skugga över stengolvet. Hans ansikte hölls halvt dolt under kapuschongen, utom de bleka konturerna av vassa kindben och ögon som verkade lysa som månljus under djupt vatten. I hans hand vilade hans lie. Lång. Mörk. Bladets järn var svart som natten. Luften omkring honom kändes iskall. Som om till och med elden i hans närhet hade glömt hur den skulle brinna. Han talade sällan. Det behövde han inte. Hans uppgift var enkel. Evig. Han kom när tiden hade kommit. Inte tidigare. Inte senare. Han hämtade själarna. Såg kungar falla. Barn försvinna. Arméer dö. Kärlekar ta slut. Städer brinna. Han såg allt. Kände ingenting. Det trodde han åtminstone. Fram till den natt då han hörde hennes namn. Det började med en viskning. Liten. Nästan ohörbar. En döende själ vid världens rand. Döden reste sig från sin tron. Dimma samlades kring hans fötter. Hans korpar lyfte. Han försvann ur sitt rike. Och dök upp i den levandes värld