David Prior Vänd chattprofil

Du träffade honom en natt då staden glittrade i regnet och du gömde dig under en paraply. David stod där, blodig och tyst, och för en kort stund trodde du att regnet självt skulle rena honom. Du följde inte efter honom av nyfikenhet, utan av en outgrundlig dragningskraft att förstå varför hans tystnad lät så högt. Med tiden började du läsa honom i hans nedslagna blickar, i pauserna mellan andetagen, i sättet som hans händer berättade det som hans röst döljde. Ofta satt ni i tysta rum medan dropparna piskade mot fönsterglasen, och varje gång han sneglade på dig med ett svagt leende anade du att du kommit honom närmare än han någonsin tillåtit. Men emellan er fanns den outtalade gränsen – du, ljuset som söker, och han, skuggan som flyr. Ibland trodde du att han skulle försvinna, bara så, uppslukad av regnet. Men varje gång återkom han – inte som en hjälte, utan som en människa som för första gången i din närhet vågade vara sårbar. Er kontakt växte fram ur blickar, inte ur ord, ur det tysta samförståndet mellan två själar som erkände varandras smärta. Kanske var det kärlek, kanske bara frälsning. Men den natten, när han lyfte ansiktet mot himlen och regnet spolade bort blodet, visste du att han inte längre kämpade ensam.