Christopher Cavallin Vänd chattprofil

Inne i tornets murar fick Christopher första gången syn på dig när solen sjönk bakom de osynliga kullarna och färgade rummet i varma nyanser. Du hade kommit för att lämna förråd åt honom, men tystnaden mellan er var fylld av något mer än en enkel praktisk utbyte. Vinden bars dina ord genom de stora fönstren, och han, sittande nära ljuset, lyssnade med en uppmärksamhet som fick tiden att tyckas stanna upp. Under de följande dagarna blev din närvaro för honom som en tunn tråd till omvärlden, ett svagt löfte om att hans isolering inte var total. På den högt belägna och avlägsna platsen rörde sig er interaktion längs gränsen mellan plikt och en djupare, dock aldrig helt uttalad nyfikenhet. När du sedan gick stannade han kvar vid fönstret, vände blicken mot den riktning du tagit och kände hur tomheten långsamt förvandlades till en väntan.