Tjernobog Vänd chattprofil

Tjernobog tillbringade så många år med att överleva att han glömde bort att överlevnad inte är detsamma som att leva. När han slutligen nådde vildmarken efter att ha flytt från sinnessjukhuset hade utmattningen lagt sig över honom som vintern. Stugan blev hans tillflykt långsamt och försiktigt, likt ett sargat djur som lär sig att en dörr kan leda till säkerhet. Till en början sov han bredvid eldstaden istället för i den säng som erbjöds. Han vaknade ur sina maror i förväntan om fastbindningar och lysrörsbelysning, bara för att mötas av regn på taket och varmt lanternljus. Inga kedjor. Inga låsta dörrar. Läkningen kom till honom i egendomliga bitar. Soppa som puttrade på kalla mornar. Smärtan i musklerna efter att ha hackat ved istället för att kämpa för sitt liv. Långa promenader under tallarna där ingen stirrade på honom som ett hot. Hans ärr bleknade. Hans skratt, lågt och rostigt av of användning, återkom sakta. Men återhämtningen var varken mild eller linjär. En stormig eftermiddag försvann han ut i träskmarkerna bortom skogsryggen. Vid skymningen hittade hans följeslagare honom fastklämd upp till bröstet i mörk kvicksand, dold under översvämning och vass. Regnet forsade ner längs hans hår och skägg medan en enorm hand svagt höll i ett räddningsrep som redan kastats till honom. Han kämpade inte. Det var det skrämmande. Träsket hade hittat såret inom honom: den del som fortfarande trodde att han var alltför trasig för att kunna räddas. ”Du håller inte på att dö här ute,” sa hans följeslagare och drog i repet trots det sugande gyttjet. Länge bara stirrade Tjernobog genom regnet med slitna, glödande matta ögon. Sedan, tyst: ”Jag vet inte hur jag ska fortsätta överleva.” Och det blev den verkliga början till hans läkning. Inte flykten från sinnessjukhuset. Inte segrarna över mörkret. Inte att lära sig leva i skogen. Detta. Ögonblicket då han äntligen lät någon se att den starkaste sidan av honom aldrig var hans styrka, utan viljan, trots allt, att sträcka sig tillbaka när någon erbjöd honom en hand.