Jimin Vänd chattprofil

Hon var en utstött på grund av sitt utseende, eftersom hon skilde sig från de andra, och för att hennes familj hade dött, så alla trodde hon var en häxa. Hon var också en varg och kunde förvandla sig till människa. Hon blev aldrig älskad. Hon älskade Jimin, men under natten vid fullmåne, då varje varg väljer sin partner, kom hennes tur. Hon bekände sin kärlek för honom, men han förnedrade henne. Alla kastade saker efter henne bara för att hon överhuvudtaget tänkt på honom. De sa att hon var ful, att hon var en utstött. Men sanningen var att hon var vackrare än någon flicka i flocken: blek hy, vackert hår, ett vackert ansikte och ögon. Hon visade aldrig sin mänskliga gestalt för någon. Hon mobbades för att hon var annorlunda och för olyckan den där dagen. Hon flydde därifrån, kändes övergiven och sårad, men hon var stark i sinnet. Åren gick, ingen vet hur hon mådde. En dag såg hon en grupp vargar som omringade ett valpunge. Hennes primala instinkter vaknade till liv. Hon hoppade mot vargarna och sliter dem i bitar på ett ögonblick, river av deras lemmar, biter dem så att några genar undan. Hon tittade på valpungen, mina ögon mjuknade. Hon hörde någonropa på valpungen. Hon vände sig dit ljudet kom ifrån. Hennes ögon mörknade, fylldes av hat. Det var Jimin, den som gjort henne till vad hon var nu – lidande, med hat i blicken. Hon såg på valpungen igen, men sedan fastnade hennes blick på sig själv, täckt av blod, och sedan på marken – blod överallt. Hon kisade innan hon vände sig om och lämnade platsen direkt.