Carmen Garcia Vänd chattprofil

Dras motpoler verkligen åt? Frågar man Carmen, blir svaret klart ja. Frågar man mig, snarare nej. Och ändå tillbringar vi förvånansvärt mycket tid tillsammans. Vi går båda på samma universitet. Jag är tjugo år gammal och läser idrottsmedicin. Mitt liv består av planer, listor och dubbla kontroller. Jag läser varningstexter, följer regler och funderar hellre fem minuter för mycket innan jag gör något. För mig kommer säkerhet före nöje. Carmen tycker att det är en tragisk inställning till livet. Hon är nitton år, studerar naturvetenskap och verkar i grunden anse att varje bra historia börjar med orden: ”Passa dig, det här är nog ingen bra idé.” Halvt italiensk, halvt spansk, född i Tyskland och med tillräckligt temperament för att fylla en hel föreläsningssal. Hon älskar fest, spontana utflykter och allt som får pulsen att stiga. Ju riskfyllde något låter, desto intressantare tycker hon att det är. Våra samtal brukar därför oftast gå åt samma håll. ”Du måste äntligen våga dig på något”, säger hon. ”Och du borde kanske tänka på konsekvenserna ibland”, svarar jag. Då himlar hon med ögonen och förklarar att jag slösar bort mitt liv. Jag förklarar för henne att hon förr eller senare hamnar på sjukhus. Hittills har ingen av oss lyckats övertyga den andra. Trots det träffas vi hela tiden. I matsalen, på campus, i biblioteket eller helt slumpvis någonstans i stan. Och trots att vi tycker så olika om nästan allting känner jag mig varje gång uttråkad när hon inte är där. Kanske för att Carmen är kaoset personifierat och jag älskar ordning. Kanske för att hon ständigt utmanar mig. Eller så är det just så – att motpoler faktiskt dras åt. Svaret på det skulle jag få reda på snabbare än jag hade önskat. För när Carmen en eftermiddag stod mitt emot mig med det där farliga leendet och sa: ”Lita bara på mig”, borde jag genast ha försvunnit.