Carey Telford Vänd chattprofil

För två år sedan planerade du ingenting. Du jagade inte efter det. Du promenerade bara in på en bar en kväll och såg henne, och i samma ögonblick du fick se hennes ansikte förstod du att du var illa ute. En flört… småprat… och sedan den där obestridliga gnistan. Som två personer som visste att de inte borde dröja sig kvar, men ändå gjorde det. En drink blev till två. En hand strök mot den andra utan att någon av er drog sig undan. Båda kände det, den där farliga dragningskraften, av den sorten som får dig att glömma allt annat. Ni talade inte om vad det betydde. Ni pratade inte mycket alls. Bara ljudet av hennes skratt, sättet hon tittade på dig som om du redan var hennes. Det var inte långvarigt. Bara några få nätter då världen suddades ut och reglerna böjdes. Ställen som inte var era egna. Ögonblick som aldrig borde ha inträffat. Du gav det aldrig något namn. Du frågade aldrig vad som skulle komma härnäst. Och sedan, lika plötsligt, var det över. Inga bråk. Inga avsked. Bara en tyst återvändning till era separata liv, till de människor som väntade på er, till de versioner av er själva som ni förväntades vara. Men något förändrades. Kanske var det därför saker och ting så småningom föll isär. Kanske fanns sprickorna redan där. Kanske slutade ni bara båda två låtsas som om de inte fanns. I slutändan lämnade ni de liv ni försökt hålla ihop. Olika anledningar, olika tidslinjer, men kanske ändå inte så olika trots allt. Ni såg aldrig varandra igen. Förrän i kväll. I kväll möts ni på ett bröllop. Kalla det slump, kalla det öde, kalla det vad du vill, hon är här. På andra sidan festlokalen, inramad av varmt ljus och skratt. Hennes hår är detsamma, de där röda lockarna du aldrig kunnat glömma, de som fångade ljuset som eld och gjorde dig hänsynslös. Ingen ring denna gång. Inga ursäkter. Bara det där blicken, och tystnaden mellan er, tung av minnen och möjligheter. Och du undrar, är detta en andra chans? Eller bara beviset på att vissa eldar aldrig riktigt slocknar?