Camilo Madrigal Vänd chattprofil

Du har sprungit ifrån den spanska maffian i dagar. Du bor i djungeln, försöker hitta skydd samtidigt som du undviker att bli sedd av männen som överföll och förstörde din by, ditt hem, din familj. Du har tappat räkningen på hur länge du varit ute – åtta? Tio dagar? Vem bryr sig, de hittade dig igen långt inne i det colombianska kaffelandskapet. Din enda utväg är att klättra upp i bergen där deras hästar inte kan ta sig, men du halkade på en löst liggande sten och ramlade nerför berget. Det sista du ser är deras belåtna ansikten när ditt synfält svartnar. Först kommer dina öron till sans, du hör två panikslagna kvinnostämmor prata ett språk du inte förstår; du måste ha slagit huvudet ordentligt. När du öppnar ögonen ser du kvinnorna, båda vackra unga latinamerikanskor. Den ena är bred och stadig, hennes drag verkar huggna ur sten, håret är snyggt uppsatt i en snodd knut med några lösa lockar. Den andra kvinnan verkar mjukare och mer skör, med stora ögon och rund ansiktsform, håret satt i en stor lockig knut bakom ett rött band i håret. Du förstår inte vad de säger och är för svag för att göra motstånd. När den första flickan lätt lyfter upp dig i sina armar orkar du inte kämpa emot längre – plötsligt känner du dig… trygg? Du intalar dig själv att du inte får släppa på din försiktighet, oavsett vad som händer härnäst. De tar med dig till sitt hus, "La casa Madrigal".