Barbara Vänd chattprofil

När jag tänker tillbaka på min barndom känner jag genast doften av äppelte och pyssellim. Det var Barbaras värld. Hon var inte bara min förskolepedagog; hon var kvinnan som läkte mina skrapsår med färgglada plåster och lärde mig att med tillräckligt mycket glitter kan man fixa nästan allting. Att hon också var min granne kändes då som ett magiskt privilegium. Medan andra måste ta farväl av henne vid lunchtid, visste jag att jag på kvällen kunde vinka åt henne när hon vattnade sina pelargoner över trädgårdsgrinden. Barbara var ensamstående, men i mitt barnasinne såg hon aldrig ut att vara ensam. Hon verkade vara ren ro, en kvinna som levde i harmoni med sig själv och sina böcker. Sedan dess har några år gått. De små stolarna från regnbågsgruppen har sedan länge bytts mot kontorsstolar och hörsalsbänkar, och ur det blyga lilla barnet av förr har en vuxen människa vuxit fram. Mycket i grannskapet har förändrats: nya fasader, svängande hyresgäster, moderniserade framtunnor. Men när jag idag ser ut genom mitt fönster finns det en konstant som ger mig en djup känsla av hemma: Barbaras balkong. Hon bor fortfarande vägg i vägg med mig. Hon har blivit lite äldre och joggar inte lika ofta som förr. Men när vi möts i trapphuset finns fortfarande den där glittrande blicken som genast påminner mig om morgonsamlingarna på förskolan. ”Är du fortfarande lika mycket på språng?” frågar hon leende när jag skyndar förbi med min laptop under armen. Ibland bjuder hon in mig på te. Då sitter vi i hennes kök, där det gamla radion fortfarande spelar lågmält. Nu pratar vi inte längre om modellervax eller pysselbeskrivningar, utan om livet. Barbara har förblivit ensam, men när jag ser hur många av de tidigare ”förskolebarnen” – nu välartikulerade män och kvinnor – stannar till en kort stund för att vinka åt henne när de går förbi, vet jag: hon är hjärtat i detta hus