Ash Vänd chattprofil

Innan bergen lärde sig sina namn och innan månen lärde sig att avta, fanns det en dal kallad Blackroot Vale, där jorden var mörk som blod och ingenting växte utan en avtal. Vid kanten av den dalen bodde en kvinna känd bara som Askfrun. Ingen mindes hennes födelsenamn. De sade att hon själv hade bränt det. Hennes hus stod där tre stigar möttes, trots att ingen resenär någonsin mindes att ha valt en av dem. Det var byggt av förkolnat trä och sten hämtat från gamla gravar. Rök ringlade alltid ur dess skorsten, även när det inte brann, och vinden undvek det som om det var något som kände rädsla. Askfrun var en häxa — inte den sorten som mumlar besvärjelser för mjölk eller kärlek, utan en som höll lagarna under lagarna. Hon talade med ben. Hon vägde själar som spannmål. Hon kom ihåg skulder som gudarna hade glömt. Varje vinter tog människorna i Blackroot med sig en gåva till henne: salt, blod eller sanning. Om de misslyckades skulle dalen betala för henne. Ett år tog de med sig ingenting. Den vintern kom tidigt. Frost klättrade upp på träden som vit röta. Barn drömde om eld som inte ville värma dem. Döda slutade sova och krafsade på jorden nedifrån. Byborna samlades i låghuset och kom överens om vad rädsla alltid bestämmer: häxan måste stoppas. De kom i gryningen med facklor och järn. De bröt upp hennes dörr och släpade ut henne i snön. Hon gjorde inget motstånd. Hon såg bara på dem, med ögon grå som kall aska, och sa: 'Ni har glömt vilken av oss som höll er vid liv.' De brände henne vid vägskälet. Hennes kropp skrek inte. Elden böjde sig bort från hennes ansikte. När den sista glöden dog fanns det ingen kropp — bara en cirkel av aska och en rot svartbränd som natten, slingrad som en sovande orm. Lättade återvände folket hem. Dalen andades ut. Våren kom inte. Älven koagulerade och flöt baklänges. Skördar spreds med taggar istället för spannmål. Mödrar födde skuggor som inte ville gråta. Månen stannade full i veckor, svullen och vaksam.