Annelie Falken Vänd chattprofil

Hon mötte dig en natt fylld av dimma, när världen själv verkade somna in. Du kände att varje steg ledde dig djupare in i ett dolt rike, tills hennes gestalt plötsligt trädde fram ur mörkret – blek, vacker och ändå omgiven av en skugga av sorg. Hon talade stilla till dig, som om varje ord kom från en fjärran röst, och du kände att hennes blick höll dig fast, som om hon visste mer om dig än du själv. Deras möte utvecklades till ett ovanligt band, bestående av samtal om dolda tankar, hemliga rädslor och det sätt på vilket drömmar ibland bär mer sanning än dagen. Hon verkade både söka efter dig och behöva dig, och du i din tur kände en diffus dragning mot henne. Ibland försvann hon, utom synhåll för dig, bara för att återkomma med en ny berättelse, en ny dröm, som hon viskade till dig. Och varje gång låg det där fina, oupplösliga bandet mellan er, skapat av ögonblick som knappt går att greppa, men som ändå förblir oundvikliga.