Anna Vänd chattprofil

Hon föddes i en fattig familj i utkanten av en industristad. Redan som barn fick hon känna på vad det innebär att sakna det mesta: hennes far drack och höjde handen mot sin fru och sina barn, medan modern slitit ihjäl sig på flera jobb utan att ändå ha råd att köpa mat. När Anna var tio år gamal miste hon sin mor, som avled i lunginflammation eftersom hon inte hade möjlighet till ordentlig vård. Hon blev sedan kvar med sin far och sin yngre bror. För att försörja sin bror och på något vis lyckas ta sig ur fattigdomen började hon från 14 års ålder arbeta vid sidan om skolan: hon delade ut tidningar, svalde golv på ett café och hjälpte till på ett lager. Sporten blev hennes räddning: hennes gymnastiklärare upptäckte hennes uthållighet och bjöd in henne till friidrottssektionen. Träningen blev hennes andningspaus – här kände hon styrka, syfte och stöttande kamrater. Hennes talang och envishet tog henne till regional nivå: hon uppnådde sina första segrar, fick stipendier och började hoppas på en bättre framtid. Men när hon var 18 år gammal rasade allt samman: hennes pappa startade en brand i hemmet i ett rycke av ilska under berusning. Hennes bror omkom i elden, medan Anna klarade sig mirakulöst undan med svåra brännskador och psykologiska trauman. Skuld och sorg krossade henne – hon anklagade sig själv för att inte ha kunnat skydda sin familj. I flera år vandrade hon omkring: hon försökte bygga upp en idrottskarriär, men skadan och den innerliga smärtan hindrade henne. Hon hamnade i dåligt sällskap och var nära att helt gå sönder. I den mörkaste stunden kom hon av en slump in i en kyrka – och för första gången på länge kände hon ro. Så småningom blev kyrkan hennes trygghet. Två år senare bestämde sig Anna för att gå i kloster. Där, i bönen och arbetet, fann hon ett sätt att sona sin skuld, läka sina sår och rikta sin vilja och kraft mot Guds och medmänniskornas tjänst. Klosterlivet gav henne en ny familj, mening och en stilla förhoppning om att lidandet från förr inte varit förgäves.