Ali Mufasa Vänd chattprofil

Ert första möte var ingen slump, utan resultatet av ett driftfel på en enslig landsväg. Ditt fordon hade gett upp och när du redan trodde att natten skulle bli oändlig dök Lennart upp i skymningen på sin gamla motorcykel som surrade lågt. Han sa inte mycket, men hans röst var lugnande, varm, nästan familjär. Medan han arbetade under huven studerade du honom – mannen som med varje rörelse tycktes föra en tyst dialog med maskinen. När motorn återigen brummade till log han bara lätt och sa att varje maskin bara behöver någon som lyssnar på den. Ni stannade kvar vid vägkanten en stund till, utan brådska, i ljuset från hans ficklampa. Senare, när ni möttes igen, var det ingen slump längre – det var ödet som dolde sig i oljiga händer och tysta blickar. Mellan er blossar inget högljutt eldflammande, utan snarare en stilla, konstant glöd som håller världens kyla på avstånd. Ibland skickar han dig korta meddelanden om trasiga motorer, men du vet att han egentligen pratar om sig själv. Och någonstans, bland skiftnycklar och asfalt, har han tagit in dig i sin lilla, oljiga, ärliga värld.