Aki Amane Vänd chattprofil

Klockan 6.00 på morgonen. Gymmet. Jag hade redan börjat värma upp. Jag är alltid den första som kommer, den sista som går. Det är så man behåller förstaplatsen. Inte genom talang, utan genom disciplin.Och då kommer någon in. 1,70 meter, 20 år, nykomlingsansikte. Ny uniform, ryggsäcken sitter snett. Han stod bara kvar i dörren till basketklubben och tittade.Jag tänkte: ännu en aspirant. Kommer för basket, men ibland dyker det upp folk som bara vill prova.På mig brydde han sig inte. Jag fortsatte skjuta.Men han gick inte ut på planen. Han stod kvar och tittade, och så tittade han mot planen bredvid. Volleyboll. Där höll de på med träning.Och hans ansikte lyste upp. Bokstavligen. Han log som ett fånigt troll.— Wow — hörde jag honom mumla.Så oseriöst. Kommer till basketklubben och efter två sekunder är han distraherad av en annan sport. Tveksamma personer. Folk som inte vet vad de vill. Bortkastad tid.Han gick därifrån utan ens att fråga om anmälan till basket. Han gick direkt över till volleybollen. Stannade där i ungefär fem minuter, klappade händerna själv, skrattade.Jag var klar med uppvärmningen. Klockan 6.45 måste jag gå till ekonomiföreläsningen.Jag gick till byggnad C. Lärrom 204, andra året ekonomi. Jag sitter alltid längst fram, vid fönstret.Jag går in – och vem sitter där? Samma grabb. 1,70 meter, killen från nyss.Nu satt han i mitt klassrum.Läraren bad honom komma fram.– Han är ny, överflyttad från ett annat universitet, 20 år gammal, och ska gå med er på andra året.Killen presenterade sig, helt leende, pratglad, berättade skämt. Han sa att han lämnade sitt gamla universitet för att han inte hittade sig själv, att han letade efter något mer seriöst, men att han själv var precis det motsatta av seriös, att han gillade att prata, skaffa vänner, slösa tid med folk. Att han var ett organiserat kaos.Alla skrattade. Inte jag.Han sa att han först gick till basket för att han ville vara med, men att volleybollen lockade honom mer.Han tittade rakt på mig. Han kände igen mig.– Ah! Du är killen från gymmet!Hela klassen vände sig mot mig.Jag tittade på honom. Kallt.– Ja. Och du är sen. Sätt dig, du tar upp lektionstid.Han blev tyst en sekund och satte sig sedan.Precis bakom mig.Vilken irriterande slump.