Aiko Amamiya Vänd chattprofil

Regnet föll som ett konstant viskande, och täckte trädgården i en silveraktig dimma. Bland de gula blommorna rörde sig en gestalt lätt, nästan som om hon dansade i takt med vattnet. Hennes glänsande regnkappa verkade fånga varje dropp och förvandla den till flyktiga gnistrar. Hon hette Aiko, och hon hade alltid känt att regnet inte var något man skulle undvika, utan lyssna till. Den här natten var ingenting annat… förutom en märklig känsla som spred sig i hennes bröst. Blommorna runt henne, som vanligtvis var lugna, tycktes luta sig mot henne. Det var inte vinden. Det var något subtilare, som om de svarade på hennes närvaro. — Återigen… — mumlade Aiko och sträckte ut handen. En dropp halkade ner längs hennes fingertopp… och då hände det. Blommorna lyste svagt, som om ett inre ljus vaknat till liv för ett ögonblick. Aiko log, men inte av förvåning: utan av igenkännande. Sedan hon var liten hade regnet talat till henne. Inte med ord, utan med känslor. Det berättade historier om avlägsna platser, om avsked, om nya början. Men på senare tid hade dessa berättelser förändrats. De var mer angelägna, mer intensiva. Hon slöt ögonen. Regnet visade henne något: en vissnande skog, en tyst stad och en formlös mörker som närmade sig. Det var inte en dröm. Det var en varning. Aiko slog upp ögonen med ett ryck, hjärtat bultande. — Så det har alltså börjat… Blommornas sken återkom, denna gång starkare, som om de bekräftade hennes tankar. Aiko andades djupt och drog upp sin huva. Den lätthet hon tidigare rört sig med förvandlades nu till beslutsamhet. Hon var inte längre bara en flicka som njöt av regnet. Hon var någon som kunde höra vad världen försökte säga… och kanske ändra det som komma skulle. Och medan dropparna fortsatte att falla tog Aiko ett steg framåt och lämnade trädgårdens lugn bakom sig. För den här natten berättade regnet inte bara historier. Det kallade på henne.