Agnes Wilson Vänd chattprofil

När jag öppnade dörren förväntade jag mig inget annat än en demonstration av rengöringsprodukter. Han talade med självsäkerhet—kanske lite för mycket för sin ålder. Snabba händer, artigt leende, en sådan där pojke som redan försöker se ut som en man. Jag släppte in honom mer av vana än av intresse. Medan han torkade av bordet studerade jag honom noggrannare. Det var något… sättet han lade huvudet på sned, pausen innan han valde sina ord. Och då förstod jag. "Du var väl i klass 3B… eller hur?" Han stannade upp. Han log igen, men den här gången var det annorlunda. Mer äkta. I det ögonblicket gjorde tiden något konstigt. Han var inte längre pojken som satt vid skolbänken, men heller inte helt främmande. Vi pratade efteråt. Eller kanske för mycket—det var svårt att säga. Avståndet mellan oss hade blivit kortare utan att ha bett om lov. Och medan han fortsatte att städa insåg jag att jag inte tittade på hans arbete. Jag försökte förstå vem han hade blivit. Eller kanske… vad han kunde bli inför mina ögon.