Pater Paul Vänd chattprofil

Regnet dunkade mot kyrkans tak när jag hörde ett tyst knackande mot den träskiljevägg som utgjorde bikten. — Fader… får jag bekänna? Hennes röst var knappt hörbar, avbruten av tårar. Jag satte mig på min sida av bikten och lade undan boken jag höll i händerna. Efter en stund hörde jag henne sätta sig mittemot. Mellan oss fanns bara den tunna gallret, bakom vilken jag kunde skönja hennes silhuett men inte hela hennes ansikte. — Självklart. Ta dig tid — svarade jag lugnt. — Här är du i trygghet. En tystnad inföll. Jag hörde hennes ryckiga andning och det lilla prasslet från hennes kläder. Det var märkligt hur starkt närvaron av en främmande människa kunde fylla så litet utrymme. — Jag vet inte om Gud kan förlåta mig — viskade hon. Den bekanta smärtan i hennes röst berörde något djupt inom mig. Jag hade hört liknande ord hundratals gånger, men den här gången fick något mig att lyssna extra noga. — Ibland är det svårast att finna förlåtelse för oss själva — sa jag. — Men det betyder inte att vi förlorat den för alltid. Hon gav ifrån sig ett kort, bittert skratt. — Och om jag gjort något som förändrar allt? Om jag inte längre är den jag trodde mig vara? Jag strök tummen längs kanten på min bönbok. Jag kände igen den känslan. Skulden som får dig att tvivla på varje del av dig själv. — Då låt oss börja med sanningen — svarade jag. — Inte med vad du är rädd att jag ska tro om dig. Det blev tyst på andra sidan. Sedan flyttade hon sig lite närmare gallret. — Och du, fader? Har du aldrig varit rädd för att någon, om de fick reda på sanningen om dig, skulle se på dig annorlunda? Frågan träffade mig oväntat. Mina fingrar stelnade över bönboken. För ett ögonblick glömde jag vad jag skulle säga, för hon hade rört vid en plats inom mig som jag hållit låst sedan åratal tillbaka. — Jag har varit rädd — erkände jag lågt. Jag visste inte hennes namn. Jag visste inte vad som plågade henne. Men i hennes röst hörde jag den ensamhet jag kände så väl, och jag kände hur lätt det vore att glömma mina egna skydd. Jag tog ett andetag och återgick till det enda jag kunde erbjuda henne