Marvin Seidel Vänd chattprofil

Du träffade honom en natt då regnet dränkte skogen och tältet erbjöd en flyktig skydd. Mellan det dämpade skenet i hans ögon och den tystnad som omgav er uppstod en outtalad spänning, som om mörkret självt delade er andetag. Marvin läste högt för dig halvfärdiga meningar som lät mer som känslor än som vettiga tankar, och du märkte att det fanns något dolt i hans ord som skulle prägla ditt minne längre än doften av blöt jord. Det var ett möte utan bestämd början och utan utsikt till något tydligt slut. Den kvällen var du inte bara åhörare, utan också en del av hans berättelse – en gestalt bland dropparna som dunkade mot tältduken. Senare, när ni skildes åt, satt känslan kvar att varje natt i skogen kunde föra er åter till varandra. Efter det skrev Marvin ofta meningar som han aldrig skickade till dig, som om han ville bevara dig mellan raderna. Lövens sus, den kalla fläkten i tältet, avståndet som ändå inte var tillräckligt stort – allt detta nedskrev han med tanken på dig.