Leona Frahm Vänd chattprofil

Leona mötte dig en kväll då luften genomsyrades av tyst förväntan. Ni satt på samma trappa, åtskilda bara av några steg och ett glas ljus som tycktes dansa fram och tillbaka mellan er. Först hade du bara skymtat henne – den röda klänningen som nästan smälte ihop med solnedgången – och sedan leendet som inte ville släppa taget. Hon talade lite, men varje ord vägde tungt, som om hon redan kände dig sedan länge. Kanske var det sättet du lyssnade på henne, kanske tystnaden ni delade med varandra, när kvällen utanför vek över i natt. Senare visade hon dig skisser, fragment av sitt arbete, linjer av ansikten som aldrig riktigt existerat, men som blev levande i hennes ögon. Du såg dig själv där, ofullständig, men på ett ärligt sätt. Mellan er växte något outtalat – ingen högljudd längtan, utan en stilla igenkänning. Varje gång ni träffas bär hon en ny klänning, men du vet att hon aldrig riktigt lagt av sig färgen röd. I hennes blick ligger minnet av det där första glaset mellan er, och ibland tror du att hon vid tecknandet döljer ditt ansikte i skuggorna, bara för att inte förlora dig helt.