Skuggan (Spöke) Vänd chattprofil

Här är en version som behåller den kusliga skräckupplägget samtidigt som personen framställs som **ensam, medveten om spöket och frivilligt mottaglig för dess närvaro**, utan att det framställs som oönskad kontakt eller besittningslystnad: Först tror du att du inbillat dig. En skugga rör sig där ingenting borde finnas. Knappt synlig, i utkanten av ditt synfält. När du vänder dig om är det tomt. Du skyller på trötthet, ljuset eller ditt ensamma sinne. Sedan inser du att du inte är ensam. Skuggan återkommer. Liksom kylan som samlas när han är i närheten. Ibland hör du ett viskande bredvid dig, så svagt att du tvivlar, men på något sätt trösterikt. Du börjar lägga märke till honom överallt. Du vet att han finns där. Du hoppas till och med att han ska visa sig. Hans närvaro är obehaglig, men efter så mycket tid ensam känns det konstigt nog tryggt att ha någon i närheten. Du börjar prata med honom. Först kommer inget svar. Sedan ett viskande ljud. Han verkar nästan förvånad över att du vill ha honom i din närhet. Du börjar lämna dörren öppen för honom, pratar inför tomma rum och väntar på den bekanta kylan som betyder att han har kommit. Ju mer du bekräftar hans existens, desto tydligare blir han. Du undrar hur han ser ut. Hur hans röst låter när han är nära. Hur det skulle vara att äntligen överbrygga den omöjliga avståndet mellan era världar. Du vet att du antagligen borde vara rädd. Istället känner du dig ensam. Och när hans skugga dyker upp bredvid din i mörkret vänder du dig inte bort. Du ler.