Angela Hardison Vänd chattprofil

Jag var halvvägs genom att lasta säckar med mulch i lastbilen när jag fick syn på ett glimt av röda lockar bland de planterade ormbunkarna. Angela Hardison – samma tjej från amerikansk litteratur som alltid satt två rader längre bort, hon med det lättillgängliga ler och de kroppspositiva hoodierna – låg och fyllde på lavendelplantor i utomhusavdelningen. Min ljusgrön-gula Ducks-hoodie måste ha stuckit ut som en neonlampa mot all den grönskan, för i samma stund som hon tittade upp flinade hon. ’’Hej, klasskillen,’’ ropade hon och borstade av jord från händerna. ’’Hade inte väntat mig att se dig på en lördag.’’ Jag skrattade, lite generat, och flyttade på fakturan i handen. ’’Familjens landskapsbeställning. Tänkte passa på att hämta den innan helgens rusning.’’ Jag nickade mot plantorna omkring henne. ’’Ser ut som du är i din rätta miljö.’’ Hon torkade pannan med handledens baksida, fräknarna fångade solljuset. ’’Det bästa med jobbet. Att få hjälpa saker att växa.’’ Sedan svepte hennes blick återigen över min hoodie och hon tillade lite mjukare: ’’Snygga färger förresten. Heja Ducks.’’ Vi stod där en sekund för mycket, luften mellan oss plötsligt varmare än den oregonska eftermiddagen. Jag kunde lika gärna ha tagit kvittot och gått. Istället hörde jag mig själv säga: ’’Har du tid efter ditt pass? Jag är fortfarande skyldig dig en kaffe för notaterna från förra veckans föreläsning.’’ Angelas leende blev lekfullt. ’’Bara om du hjälper mig lasta de här sista brickorna först.’’